Maria Kennmark är barnskötare i Vimmerby kommun

I rollen som barnskötare ingår närhet och kramar i arbetsuppgifterna, något som helt går emot rekommendationerna om att hålla avstånd.

– Vi har barnen i knät när det behövs och barnen leker nära, så är det. Samtidigt har våra barn aldrig varit så friska som nu, säger Maria Kennmark, barnskötare på Snövits förskola i Vimmerby.

Vimmerby kommun har drygt 1 500 engagerade medarbetare som varje dag är med och bidrar till kommunens utveckling. Under en tid framöver kommer vi att låta er möta några av dem.

Maria Kennmark har arbetat som barnskötare i Vimmerby kommun i större delen av sitt yrkesverksamma liv. Under några år tog hon paus och jobbade som optikerassistent men längtan till barnen och möjligheten att arbeta utomhus blev för stor.

– Jag har alltid tyckt om mitt jobb. Jag är glad att jag har provat annat men att få möta barnen och följa deras utveckling på nära håll är så himla roligt, säger Maria.

På Snövit arbetar sju personer, fördelade på två avdelningar. Barngrupperna består av barn i åldrarna 1-5 år. En vanlig arbetsdag innebär att ha barnets utveckling i fokus, där förskolan utifrån läroplanen ska ge barnet möjlighet till utveckling utifrån sitt eget individuella behov.

– Det har hänt mycket under mina 31 år inom förskolan. Visst fanns det planer förut också men förskolans uppdrag har tydliggjorts mer och mer under åren. Ingen dag är den andra lik och jag tycker verkligen det är roligt att gå till jobbet, säger Maria.

I våras slog pandemin till med full kraft. Under den tiden var Maria sjukskriven på grund av en handledsoperation, vilket innebar att hon kunde lägga mycket tid på att följa nyhetsflödet.

– Jag minns att jag fick en klump i magen men tänkte att det här kommer nog att gå över snart, berättar hon.

Pandemin påverkade alla, både privat och i yrkeslivet. Maria och hennes kollegor var också tvungna att ändra om i sina rutiner. Mötet med föräldrar vid hämtning och lämning ändrades och att hålla avstånd blev en del av vardagen. Men Maria och hennes kollegor upplever inte att pandemin påverkat deras arbete med barnen.

– Visst har vi ändrat rutiner kring hämtning och lämning och vi möter inte föräldrarna på samma sätt längre. Men i vår vardag behöver barnen också tröst och närhet genom kramar eller bara att få krypa upp i ens vuxens knä.

Barnen på Snövit är mellan ett till fem år gamla. Vissa förstår mer, andra mindre. Ändå har en del av de förändrade rutinerna påverkat dem, bland annat rutinen kring mathanteringen som sedan i våras sköts av personalen.

– Häromdagen var det ett barn som sa till mig att när coronabacillen är slut får jag ta mat själv igen, berättar Maria.

Under senhösten har smittspridningen ökat, även i Vimmerby kommun. Folkhälsomyndigheten har kommit med nya restriktioner om att föräldrar med bekräftad smitta inte längre ska lämna sina barn till förskola. Maria känner dock ingen oro för att gå till arbetet.

– Jag tycker det är skönt att gå till jobbet, där tänker jag inte så mycket på pandemin. Vi jobbar på som vanligt och där är det barnen som är i fokus. Vi har ingen tv eller radio igång. Det är efter dagens slut som man blir påmind om det som pågår, säger hon.

På Snövit har pandemin istället gett en oväntad positivt bieffekt. När hösten kommer brukar normalt sett snoriga näsor vara ett vanligt inslag på förskolan, något som verkar ha uteblivit denna höst och som Maria berömmer barnens föräldrar för.

– Våra barn är väldigt friska, vi har inte torkat en enda näsa och vi tycker alla att våra föräldrar varit duktiga på att följa de rekommendationer som finns. För det är ju så, om barnen är friska så håller vi oss friska också.

På sin fritid tycker om Maria om att promenera, spela padel och att umgås med familj, släkt och vänner. Ett vardagsliv som under rådande läge inte är möjligt fullt ut och det är just närheten till andra som Maria saknar mest:

– Jag saknar mest att allt ska vara som vanligt igen. Att få umgås med vänner och släktingar. Och nu inför jul känns det extra mycket, tänk om det bara kunde få vara som vanligt. Samtidigt så tänker jag att det drabbar ju inte bara mig utan hela världen.